Det finns sätt att få arbete i en grupp intelligenta, tänkande människor att fungera. Det finns även gott om exempel på hur man kan misslyckas fullkomligt med allt samarbete i en sådan grupp. Det gäller i synnerhet som chef, men fungerar även för var och en som är del av gruppen. Här kommer sju säkra sätt.

1. Du vet redan allt.
Eftersom du redan vet allt som är värt att veta, finns det ingen som helst anledning att respektera andras kunskaper, eller att lyssna på vad de envisas med att säga. Vill du verkligen ställa till det med finess, kan du dessutom förebrå dem att de inte sagt till i tid när det sedan går illa.

2. Sådant som inte kan förklaras på en sekund är inte intressant.
Komplexa idéer bara krånglar till det. Ifall en tanke inte kan formuleras så att du förstår den efter tre ord, är den värdelös. Lösningar skall vara enkla. Om det inte finns en enkel lösning, skall man låtsas att det enklaste ändå är en lösning och stenhårt hålla fast vid det.

3. Det är din del som räknas, strunt i helheten.
Det som är viktigt är din insats, möjligen din grupp för att den speglar din insats, och om du är mellanchef framför allt att du utnyttjar ditt budgetutrymme för just ditt område. Vad som är bra för organisationen som helhet är helt oviktigt.

4. Den som inte håller med dig är alltid ett problem.
Folk som säger emot är jobbiga gnällspikar, i alla fall om det är dig de säger emot. Oavsett vad det gäller, slår du genast ned på och förlöjligar allt de säger. Du vet ju ändå att du har rätt, och andra människor är till för att bekräfta det.

5. Nya idéer är obehagliga.
Om det har fungerat hittills, får det vara bra i fortsättningen också. Och om det inte har fungerat, går det ändå bra för att det är så du är van att göra, oavsett resultatet. Att fundera på att göra någonting på ett annat sätt kan aldrig vara bättre.

6. Du har rätt till ständigt beröm.
Det du gör är fantastiskt, och du förväntar dig att få höra det, även när du sköter det vardagliga. Själv gör du naturligtvis aldrig fel, att påstå annat är absurt, men om någon annan gjort fel skriker du ut det för världen. Du väntar dig att de skall tacka dig.

7. Du är alltings mått.
Alla borde vara som du. Om de inte är som du, är det uppenbart något fel på dem. Du behandlar dem därefter. Därför är det självklart att alla är skyldiga att anpassa sig till dig, på alla plan. Gör de inte det, är de helt enkelt defekta.

Eftersom de sju punkterna ovan är ett säkert recept på att misslyckas i samarbete med intelligenta människor, är det redan en god bit på vägen mot att lyckas om man tänker efter och försöker göra motsatsen. Mer om knep för att leda och arbete med människor som helst vill tänka själva kan man få höra genom att boka in mig som talare.

Monika Orski
Föreläsare, författare, IT-konsult
Ordförande för Mensa Sverige

– Varför jag idag ställer frågor till mina kunder istället för att ge dem svaren!

En managementkonsult har många olika roller. Vi uppträder som företagens brandmän, företagsläkare eller personliga tränare. Oftast som alla tre samtidigt. Vi agerar i bakgrunden och stöttar ledare i deras beslut. 

Uppdragen går ofta ut på att komma till rätta med processer och strategier, och metoden är rationell, resultaten påtagliga. När jobbet är klart smiter vi ut bakvägen och in i nästa projekt. 

Under de senaste åren har jag blivit mer och mer medveten om att analyser och idéer som verkat rationella inte alltid implementerades, förändringar vi föreslog kändes tunga och jobbiga, när motivationen kom emellan vision och verklighet. Och jag bestämde mig för att sadla om till att just lösa den mänskliga faktorn i beslutsfattande. Så mycket av våra potential och problem sitter och samlar damm för att beslutsfattare inte känner sig motiverade, och medarbetare inte trivs. 

Vi har kommit tillrätta med materiella problem i samhället, men släpar efter med att lösa immateriella, känslomässiga och mentala svårigheter. Lågt engagemang, höga sjukskrivningar och spirituell ångest dominerar ledartidningar. 

Idag arbetar jag helhjärtat och i princip heltid med immateriella värden hos företag – dvs den energi och inspiration som sitter oanvända i kulturen, medarbetarna och företagets story. Det är komplext men riktigt kul. Mina uppdrag går ofta ut på att företagsledningen ber mig utforska organisationens historia och ”skapelseberättelse” för att sedan skapa inspirerande storytelling som lägger grunden till såväl varumärke som kultur, och motiverar medarbetare att sträva mot ett högre mål. Dessa stories och drömmar sitter djupt i det kollektiva minnet, hos grundaren och de första anställda och realiseras i kulturen och ledningens beslut. Det finns så mycket inspiration och energi att hämta därifrån och använda i storytelling som sin USP (unique selling point).  

Vad är sanning, godhet och rättvisa – hur det hela började?
Jag arbetade med författaren och businessgurun Simon Sinek – vi skulle stötta ett telekombolag i Asien och en dag när jag satt och skapade olika utkast av min kunds framtida visions- och syftesformuleringar så slog det mig – när vi pratar om att skapa en bättre värld eller skapa goda relationer, vad menar vi då? Att detta sammanföll med Trumps ”fake news”-koncept och en allmän ängslan kring vad som är fakta slog det mig att sanning, godhet och rättvisa är mer subjektiva än vi alla trott. Jag började med en enkel google-sökning – what is good and evil?

Jag sprang ut ur konferensrummet och in i närmaste bokhandel – filosofi och psykologi blev min hemläxa. Två år senare är jag rådgivare åt svenska och amerikanska organisationer där jag stöttar dem i resan att hitta och artikulera sitt syfte, sin vision och sina värderingar. Jag inspirerar idag ledare till att tillämpa ”självledarskap” och visa på den energi och kraft som finns i människor när de känner att de leder sin egen utveckling och har ett ägande kring sin utveckling. 

Hur skapar man en strategisk kultur istället för att låta slumpen avgöra?
Den sista tiden, inte minst efter #metoo-uppropet, har det blivit påtagligt att en organisation står och faller med sin kultur. En medveten kultur är en strategisk kultur. Det finns en plan bakom det hela. Detta är motsatsen till en ad-hoc kultur som uppstått utan vare sig vision eller länk till företages syfte, värderingar och mål. Strategiska kulturer arbetar aktivt med inspirerande kommunikation och transparenta incitamentsstrukturer som motiverar mig som anställd till att fatta kloka beslut. Medvetna kulturer har också en tydlig moralisk kompass som reducerar risk för dåligt beteende och ökar viljan till samarbete. Kulturstrategi har blivit en angelägenhet för VD och ledningsgrupper de senaste åren och vi ser roller som People Strategist, Culture Lead och Chief People Officer dyka upp. Oavsett vilken 5-årsplan jag gör står mitt bolag och faller på att vår kultur motiverar och skapar förutsättningar för kloka beslut. 

5 frågor att fundera på för dig som är chef, gruppledare eller eldsjäl
Varför startade grundaren vår organisation, dvs vad är berättelsen som gör att företaget existerar idag?  Visionen syftar till att skapa en inspirerande framtid – hur tydlig och inspirerande är vår vision för våra kunder och anställda? Vilken kultur och värdegrund behövs för att vi ska jobba som ett högpresterande team mot vår vision?  Vilka budskap kommunicerar vi till kunder, arbetsmarknad och övriga intressenter – och är budskapet konsekvent?  Hur väl stämmer vårt varumärke överens med vår kultur? 

Kom ihåg att er story, era berättelser och det kollektiva minnet, påverkar er kultur och beteenden på ett medvetet såväl som undermedvetet plan. 

Ta kontrollen över din kultur, annars kontrollerar den er!

Bita Yazdani
Företagsfilosof och kulturstrateg

I många fall väljer vi att se livet, och framförallt karriären, uppdelat i små steg på väg upp för en brant trappa. Så ser oftast inte verkligheten ut. 

Hur många gånger har du inte hamnat i en arbetsroll som du inte hade tänkt dig?

Jag ser karriären som ett virrvarr av steg, lite åt höger, lite åt vänster. Det i sig ger upphov till en mängd möjligheter! Det uppövar även din förmåga att utmana invanda mönster. 

Svara på dessa frågor och kom ett steg närmare dina mål:

Du som arbetsgivare kan sitta på en guldgruva av outnyttjad kompetens inom företaget som kommer fram med dessa frågeställningar. 

Så, vad ska du göra med den informationen? 

Valet är att stanna kvar i din nuvarande yrkesroll, även fast den skaver, eller att utmana dina invanda mönster och se vart det leder dig. Konkretisera dina föreställningar om möjligheter och hinder i karriären för att förstå hur du resonerar. 

Företag som drivs framåt av nöjda anställda ökar sin produktivitet

Det är hög tid att betrakta sina anställda som medskapare av framgång. Ett första steg är en gemensam vision (och inte bara några fina ord undangömda i företagets motto) för hur ni driver företaget framåt och varför ni gör det ni gör.

På temat WHY rekommenderar jag alla att se Simon Sinek’s TED talk ”Start with WHY” där grunden för ett framgångsrikt företagande finns i den enkla meningen Varför gör vi det vi gör? 

För att attrahera medarbetare till företaget krävs en tydlig filosofi för varför ni gör det ni gör. Var finns ni på den skalan? 

Ett första steg till utveckling: Våga tänka i nya banor

Om du vill veta hur ditt företag eller din organisation kan implementera nya tankesätt, kontakta mig för en föreläsning eller konkret workshop. Jag heter Mikaela, är karriärvägledare och har en bakgrund inom rekrytering. Jag trendspanar om framtidens karriär, rekryteringsprocess och utbildning. 

Mikaela Aare
Talare

Varje gång folk ser mig på stan får de ett leende på läpparna. Ibland tror de att de känner mig och säger ”Ursäkta jag trodde du var någon jag kände”. Sedan kommer de på att det är ”jag”. Ibland kör de också ”dubbeltitten”. Först tittar de en gång och sedan tittar de bort för att snabbt titta igen. 

Jag gör nog likadant när jag ser en ”kändis”. En annan sak jag har upplevt är att när två relativt kända människor känner igen varandra uppstår en duell. Vem ska hälsa först eller ska man överhuvudtaget hälsa?

Häromdagen skulle jag flyga från Bromma till Göteborg, när Jonas Gardell trängde sig före i kön. Jag lät honom gå framför mig och tvekade om jag skulle hälsa. Känner Jonas igen mig eller blir det bara pinsamt? Han hade mössan långt ner så han blev lite inkognito. Han ville nog vara anonym, så jag sade ingenting.  I efterhand känner jag att jag skulle ha hälsat, men den som hälsar först har förlorat duellen. 

Här i kalla Norden verkar vi ha svårt att hälsa på varandra. Jag försöker alltid heja på folk. När jag är ute och löptränar i motionsspåret här i Mölnlycke säger jag alltid hej (om jag inte är för trött vill säga). Folk tittar i vanliga fall bara rätt fram och blir lite nervösa om någon tilltalar dem. Samma sak händer i hissar och på gymmet. Jag begriper inte riktigt varför. Ett kort hej eller god morgon behöver inte betyda att du ska berätta om hela ditt liv.

Varför tar jag då upp det här? Jo, därför att om du föregår med gott exempel påverkar du din omgivning i positiv riktning. Människor omkring dig blir sedda och framförallt handlar det om något som kallas spegling. Om du går omkring med ett leende på läpparna påverkar du andra omkring dig att känna samma känsla som du. 

När det gäller mig blir människor oftast glada när de ser mig, inte bara för att jag alltid försöker vara positiv, utan för att de har ett trevligt minne av fotbolls-VM -94. Många vet precis var de var under matcherna, framförallt under straffarna mot Rumänien. Jag kan svara på frågorna om hur det kändes hur många gånger som helst. Tänk vad skönt det är att få göra en annan människa glad bara genom att hälsa eller prata med hen.

Jag säger som Pekka Langer (som vi lite äldre vet vem det är): ”Gör en människa glad varje dag, om det så bara är du själv.” Många frågar mig också vad jag gör nu för tiden. Tänk, jag har varit ute och föreläst sedan jag slutade med fotbollen 1999. Herregud det är 18 år sedan. Tiden bara flyger iväg.

Jag och brorsan Andreas har också startat ett företag som hjälper föreningar och skolklasser ekonomiskt genom att de kan sälja exempelvis kalsonger, trosor, strumpor, träningskläder och hemtextil. Ni får gärna kolla vår hemsida www.ravelli.se eller följa oss på www.facebook.com/ravelliab

Förra året gav vi tillbaka ca 6 miljoner till de som sålde våra produkter. Det kostar ju en del att åka på cuper eller skolresor och där hjälper vi gärna till. Ungdomarna lär sig att man måste jobba för att få utdelning. De får lära sig att ingenting är gratis.

Det är roligt att få arbeta tillsammans med min tvillingbror igen. Sedan Andreas slutade i Blåvitt 1989 har vi varit skilda åt, han i Växjö och jag i Mölnlycke. Vi spelade tillsammans i Öster IF från pojklagen 1969 till 1987.

Jag blev ordinarie i A-laget 1980 och på den tiden hade man arbete vid sidan om. Jag jobbade som säljare och besökte bl.a. pappersbruk, kärnkraftverk och tillverkningsindustri. Jag jobbade från 8–15, och från 16–18 tränade jag fotboll. På onsdagar var man ledig och kunde jobba hela dagen.

Vi tränade bara fyra pass i veckan. Det gör division 3-lag nu för tiden.

När jag berättar det för dagens ungdomar tror de inte på mig: ”Spelade du i Allsvenskan och i landslaget och jobbade samtidigt? Nej, det tror jag inte på!” Det var först när jag som 29-åring gick till Blåvitt som jag blev proffs. Frågan ställs då hur det kändes att sluta med fotbollen. Vad ska du göra sedan?

Många av oss har säkert känt samma känsla av obehag. Jag har ställt denna fråga många gånger när jag har föreläst: ”Gillar ni förändringar?” Åhörarna svarar ofta JA. De som säger att förändringar är enkla talar inte sanning. Vi människor vill känna trygghet. Det är svårt att öppna dörren till det okända. Du kanske inte trivs på ditt jobb. Du har blivit permitterad. Företaget har kanske lagts ner. En sak vet jag bestämt efter alla dessa år: Om du har en positiv syn på dig själv och på din framtid löser det sig alltid.

Om man frågar framgångsrika människor varför de har lyckats, handlar det inte bara om hur mycket de har tränat eller genetik, utan om MÅLBILDER. De ser alltid möjligheter. De ser sig själva som framgångsrika. Det var antingen Björn Ferry eller Gunde Svan som sade: ”Jag har tränat på att gå upp på prispallen för att ta emot OS-guldet”. Själv har jag också haft den känslan, nu på senare år när jag vann Mästarnas Mästare. 

Försök alltid att se dig själv som vinnare, att du står längst upp på pallen med medaljen hängande om halsen, medan du lyssnar på nationalsången. Det är det som kallas vinnarskalle!

Som avslutning: 

Thomas Ravelli
Talare

På många sätt är självläkning ett laddat ord då vi alla blivit lärda att när vi blir sjuka, när vi inte mår gott då tar vi oss till någon annan som kan berätta för oss hur vi kan må bättre. 

Detta tillvägagångssätt är inte fel på något sätt då vi ibland behöver någon utifrån som kan hjälpa oss att förstå vår egen situation. Vi behöver bli medvetna om vad som skapat problemet för att kunna ta oss ur det. Men det mest spännande är att vi alla har informationen till hur vi kan läka vårt problem inom oss. Din egen kropp har svaren. Hur kan det vara så?

Kroppen besitter en fantastisk kapacitet och visdom genom alla de biljoner celler som den består av. Forskaren Dr Bruce Lipton har genom sitt arbete kommit fram till att celler har kapaciteten att återskapa sig själva när de får en god miljö omkring sig. Han har sett hur celler blir påverkade och bryts ner av negativa tankar och känslor som skapar energi som inte är gynnsam för miljön i vår kropp. 

För att cellerna ska kunna återskapa och läka sig själva behövs därför en god miljö i kroppen. Den hälsosamma miljön skapar du genom att rensa ut det som gör att miljön inte är god för cellerna. Det handlar om att rensa ut de rester av känslor som finns inom oss, det handlar om att lyssna till oss själva, att följa ditt syfte med livet. Att skapa ett liv som du trivs med och där du är den bästa version av dig själv. Cellerna vet vad de behöver för att läka. Lipton såg i sin forskning att de aktivt söker sig till en frisk miljö och tar avstånd från det som inte gynnar dem. De väljer självmant en god miljö för sin överlevnad.

Kontentan är att hela din kropp besitter denna visdom om hur den kan hålla sig frisk och hur den kan läka. Du behöver därmed lära dig att lyssna på din egen kropp. Kroppen ger dig tecken varje dag där den berättar att den är nöjd, glad, trött, ledsen eller helt enkelt inte orkar mer. Den stretar emot och skapar oro när du tvingar den att ta sig till en plats där den inte vill vara. Lyssna på kroppen. Börja göra aktiva val efter din kropp som vet vad den behöver för att läka.

För att starta din process av självläkning behöver du:

Therese Halme
Talare inom bland annat
•  Självläkning och hälsa
•  Själens påverkan på kroppen
•  Självkännedom och hälsa

Kommer du ihåg den där sköna känslan du brukar ha när du berättar något du upplevt och personen du pratar med nickar instämmande – du vill fortsätta berätta och samtidigt fråga om den andra personens upplevelse? Till slut är det nästan att ni pratar i mun på varandra! 

Det händer något med oss människor, när vi delar upplevelser våra med varandra, men det kan vara svårt att dela med sig av sådant som gör att vi mår dåligt, är ledsna eller tvivlar på oss själva. 

Även om vi på ett intellektuellt plan kan förstå att alla känslor är ok kan vår rädsla för att andra ska tycka att vi är konstiga, för känsliga eller misslyckade hindra oss. Både från att våga möta våra egna känslor och från att dela dem med andra – då vi glömmer bort att vi alla är mänskliga och att livet går upp och ner för oss alla.

Det är modigt att inse den egna sårbarheten. Men att vara sårbar och möta sina känslor är inte samma sak som att dela med sig av varje känsla hela tiden i alla sammanhang. Det handlar om att tillåta att alla känslor finns, utan att värdera dem som bättre eller sämre och säga att det är bra att vara glad och dåligt att vara ledsen och istället se att det krävs mod att tillåta alla känslor.

Forskning visar att vi inte har förmåga att selektivt välja våra känslor. Om vi försöker döva eller kväva våra negativa känslor förlorar vi kapaciteten att fullt ut känna positiva känslor. Och det i sig är ju ganska häftigt – att kapaciteten att känna glädje ökar när vi vågar känna in våra andra känslor. 

Det är ett förtroende att visa upp sin sårbarhet. Vi bygger upp en integritet både genom att dela med oss av våra historier om sårbarhet men också genom att sätta gränser mot andra. När vi lär oss att känna igen och möta våra känslor kan vi välja när och med vilka vi delar våra historier och upplevelser.

Ett effektivt sätt att möta sina känslor är att sätta ord på dem, antingen genom att skriva ner dem eller prata med människor du har förtroende för. Till en början kan det vara en utmanande upplevelse att stanna kvar och känna istället för att försöka fly genom att hålla sig ständigt sysselsatt eller hitta snabba lösningar. Men belöningen när vi blir bemötta med empati och igenkänning eller får bekräftelse på att vi är ok som vi är och att vi inte är ensamma om att känna som vi gör är stor. Det är då vi kan känna samhörighet, kärlek och tillit. 

Mitt namn är Karin Hägglund och jag är en av Sveriges mest meriterade utövare i karate med erfarenhet av att tävla på elitnivå och att vara landslagscoach. Insikten om hur viktigt det är att våga möta alla sina känslor växte fram när jag navigerade genom livet med hjälp av det jag lärt mig från idrotten efter att min man gått bort i cancer. 

”Jag kan inte alltid välja vilka känslor jag har, men det går att möta dem. Att bara trycka undan dem är en strategi som är dömd att misslyckas. Inte för att känslorna nödvändigtvis kommer ikapp mig men för att de påverkar mig ändå. När jag trycker undan mina känslor är det svårare att vara närvarande i det jag gör. Så vill jag inte leva. Sakta men säkert lärde jag mig att möta min ångest och min sorg. Sakta men säkert lärde jag mig att möta glädje och lycka igen. I början kom skammen för att må bra direkt. Jag lärde mig att möta även den. Men jag behöver ha modet att möta alla känslor för att vara en hel människa igen.”

Karin Hägglund
Föreläsare

I Karins spännande föreläsning delar hon med sig av tre historier från sitt liv under titeln ”Våga möta dina känslor – vänd motgång till framgång”. Ta chansen – lyssna och bli berörd av livet som ofta är en berg- och dalbana för oss alla.

En värdegrund är inte en välformulerad mening i en verksamhetspärm. Det är den gemensamma riktningen vi upplever i vardagen.

#Metoo satte fingret på en skev värdegrund där hierarkier, maktmissbruk och tystnadskulturer bidragit till att utveckla en destruktiv norm med sexuella trakasserier. Andra hashtags vittnar om samma sak.

Elever blir utsatta på skolgårdar. Vuxna känner sig utsatta och mobbade på sina arbetsplatser. Ohälsan sprider sig.

Berättelserna bakom varje hashtag har en gemensam nämnare. Någon har försökt att använda sin makt för att utnyttja andra. Personen har utnyttjat sin position för att bli ”vinnare” på någon annans bekostnad.

Det är lätt att konstatera att vi har ett gemensamt värdegrundsarbete framför oss.

Något måste göras!  Mönster måste brytas! Nya mönster börjar alltid med nya tankebanor. Kanske behöver vi börja med att tänka nytt då det gäller begreppen vinnare och förlorare.

I dagens ljus inser vi att alla berättelser saknar vinnare. Tänk om det finns en värdegrundskultur som i längden bara skapar förlorare. En kultur där några tror att det är okej att klättra på andras bekostnad. Vi lever i en kultur där vi hyllar vinnare. När vi läser dagstidningar eller tittar på TV slås vi av att både nyhetsflödet och underhållningsprogrammen är fyllda av vinnare och förlorare. 

Tänk om vi smittats och tror att vi behöver bygga verksamhetsstrukturer och system som bygger på samma principer. Tänk om vi skapat ett arbetsklimat där det gäller att slå sig fram på andras bekostnad. Tänk om vi i det tysta dagligen accepterar en arbetsplatsnorm med vinnare och förlorare. Både i skolor och på våra arbetsplatser.

Vi är många som inser att det är dags att bryta mönstret. Vi behöver utveckla och förankra en värdegrundskultur som skapar ett tryggt arbetsklimat utan härskartekniker och maktmissbruk. En kultur som skapar vinnare utan att någon behöver bli förlorare. Kanske är svaret en helhjärtad verksamhet där vi gemensamt tar till vara allas kompetens och strävar efter att göra varandra till vinnare.

Är det möjligt! Självklart! Vi vet att motsatsen är omöjlig, på sikt! Med en klar och tydlig vision och lite stöd på vägen kan vi utveckla grupper och skapa en verksamhetskultur där vi agerar och kommunicerar med varandra på ett sätt så att alla blir vinnare!

Hör gärna av dig on du vill ha hjälp med att komma igång med en värdegrundad utveckling i just din verksamhet.

Göran Davidsson
www.vardegrunda.se

Together we can do it!

”När du funderar på en ny tjänst, så låt dig inte bli övertalad eller övertygad. Det är lätt att bli smickrad. Det är oerhört mänskligt, men väldigt korkat.” 

I rummet ekar skratten igenkännande. Jag inleder min föreläsning med att spela upp en kort film där jag har ett samtal med Ebba Lindsö, styrelseproffs. Föreläsningen handlar om organisationskultur och hur man får syn på destruktiva kulturer som innebär tystnadskultur eller härskartekniker. Ett av tipsen som jag ger till de närvarande cheferna när de funderar på nästa steg i sin karriär är att ta reda på företagets DNA innan de säger ja till en ny anställning.

Jag har under det senaste året farit runt i Sverige och föreläst för över 200 000 chefer om slutsatserna i boken ”Bortom glastaket”. Ofta brukar jag vända mig mot publiken och fråga hur många på plats som har varit i en verksamhet där de egna värderingarna inte har stämt med verksamhetens DNA. Det är många som räcker upp en hand och flera som brukar komma fram efteråt och berätta om hur det skaver när de ska gestalta sin verksamhets kultur i ledarskapet. De berättar om hur de försökt bemöta härskartekniker, eller att de valt att lämna sin arbetsgivare.

Att befinna sig i verksamheter som för en själv upplevs som destruktiv eller med en människosyn som går emot det man står för kostar på. Stressforskaren  Alexander Perski skrev tillsammans med vetenskapsjournalisten Joanne Rose ”Duktighetsfällan: En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor”. Här redovisar de från Perskis forskning att en av de faktorer som stressar oss mest är att dagligen agera mot våra värderingar. Det dränerar energi och kan leda till sjukdom.

Men för att välja rätt och agera utifrån sin egen inre kompass krävs lyhördhet. När jag handleder chefer är det påfallande ofta som chefen har full insikt i sin chefs behov, medarbetarnas behov, partnerns behov och barnens behov. Men de egna behoven har inte formulerats på länge, än mindre fått ligga till grund för medvetna val.  De har fått läggas åt sidan för andras förväntningar och krav. Många gånger krav som är engagerande och känns viktiga, såsom resultat som ska nås eller barnens behov. Men när kontakten med den inre kompassen uteblir är det lätt att bli utifrånstyrd. Kanske är det då risken är som störst att bli övertygad och övertalad om något som egentligen är väldigt dåliga beslut. Kanske är det just då också risk att bli en del av ett spel som man inte vill vara en del av. 

Då och då lyfts företagskulturen upp som en av orsakerna till att regler eller människosyn brustit. Såsom TV4:as ledning som inte gjort något åt de sextrakasserier som uppenbarligen varit en del av kulturen. Eller Aftonbladet som menar att de inte har tystandskultur såsom vissa anställda uppger. Och många ställer sig nog frågan om vad som pågår på Försäkringsbolaget If efter att anställda gått ut och berättat om en sexistisk grabbkultur.

Enligt studien Stjärnkraft som lanserades för ett år sedan av analysföretaget Kairos Future menade 40 procent av 2000 tillfrågade kvinnliga chefer att de blivit diskriminerade på grund av kön.  60 procent menade att de var tvungna att förändra sitt beteende för att passa in i en rådande kultur. 

Att skapa förutsättningar för en inkluderande och transparent kultur är ett av de viktigaste uppdrag en chef har, om företaget ska kunna attrahera och behålla talanger samt uppnå goda resultat. Men för detta krävs att ledaren får möjlighet att utveckla sitt ledarskap så att han eller hon kan leda etiskt, gestalta sunda värderingar och bidra till en god arbetsmiljö. 

Det kan handla om att skapa förtroende, ge handlingsutrymme, kommunicera tydliga förväntningar eller ge medarbetare mandat att uppnå en balans i sitt eget liv. Och när det handlar om etik och värderingar som ska gestaltas och kommuniceras är det viktigt att ge medarbetarna tid och utrymme för att de ska kunna identifiera egna behov och en inre kompass.

Jag avslutar föreläsningen med att citera Soki Choi, framgångsrik entreprenör och forskare, från boken ”Bortom glastaket”. 

”När du upptäcker att företagskulturen inte är sund så krävs det att hela ledningen och resterande chefer arbetar tillsammans för att förändra. Du kan aldrig själv förändra en verksamhets DNA. Om du har hamnat fel, försöker förändra men möter så mycket motstånd så att du tystnar. Då ska du gå därifrån för annars är risken att du blir någon som du inte vill vara.”

Ulrika Sedell
Talare

Jag och många andra har länge argumenterat för att smarta klockor och annan wearable tech måste vara estetiskt tilltalande för att vi över huvud taget ska överväga att bära dem. Ren funktionalitet räcker helt enkelt inte, hur bra den än är. Det har många exempel visat. 

Men att lägga till en tilltalande formgivning kanske inte heller är tillräckligt för att en smartklocka ska bli en succé. 

För några veckor sedan funderade jag över om den smarta klockan håller på att göra comeback. Efter ett par år av fallande försäljningssiffror i genren, började det dyka upp flera släpp av nya smarta klockor och prognoserna tycktes plötsligt peka uppåt igen. 

Så häromdagen dök ännu en ny smartklocka upp, men en som skiljer sig från de flesta andra. Den nya klockan kommer från det anrika märket New York Standard Watch som sedan 1885 tillverkat och sålt analoga armbandsklockor. Deras första smartklocka (som de nu försöker få finansierad via Kickstarter) har inte bara behållit den traditionella klock-looken med rund urtavla och armband i läder, utan har till och med valt att skippa touch screen helt och hållet. Är det då ens en smartklocka, kan man undra? 

Men jo, faktum är att NYSW fortfarande erbjuder många av de klassiska smartklocke-funktionerna, som synk till telefonen, notifieringar och räkning av steg och kalorier, men har placerat dem på en analog instrumentbräda i stället. Det är faktiskt rätt genialt när man tanker på det. 

Kanske behöver den smarta klockan ytterligare ett lager, en konkret, analog, tredimensionell känsla, för att den verkligen ska funka som pryl för oss människor. Den perfekta fusionen mellan tradition och innovation, gammalt och nytt, om man så vill

Jag säger inte att NYSW har den slutliga lösningen på detta, men deras försök är definitivt ett intressant steg i den riktningen.

Anna Hedlund
Talare samt grundare av modetechbloggen Stil & Teknik

Vi är just nu mitt i en kris. Det växande antalet vittnesbörd och reaktioner många utsatta kvinnor (och en och annan man) ger uttryck för, kan inte kallas något annat.

#metoo började som ett individuellt initiativ. Men allt fler kände igen sig i de första vittnesmålen och hakade på med sina egna berättelser. Så följde hela grupper av skådespelare, sångare, jurister, journalister och tekniker. Det blir sannolikt fler.

Men vart tog resten av arbetslivet vägen? Det vore tyvärr rätt naivt att tro att företag, statliga organisationer, kommuner, landsting och den stora idéburna sektorn skulle vara helt förskonade. 

Debatten har rört sig mellan ytterligheterna ”lite får dom väl tåla” till en kollektiv skuldbeläggning av hela manssamhället. Alla män är åtminstone potentiella förövare. Kvinnors ansvar har mest handlat om behovet av att freda sig själva och sina medsystrar. 

”Jag har ingenting sett eller hört” räcker inte som svar. Det moraliska ansvaret täcker både det man gör och det man avstår från att göra. Särskilt för den som är i en maktposition och skulle ha möjligheten. Just makt och beroende verkar vara två viktiga nyckelbegrepp.

Ändå har diskussionen och alla reaktionerna haft och har en betydelse som kommer att sträcka sig långt in i framtiden. Jag välkomnar att de stora frågorna om ansvar, skuld, skam och förlåtelse långsamt har börjat röra på sig.

Och hur fördelar vi skulden? På förövaren förstås, men att ens nämna offrets eget ansvar och därmed eventuella skuld har hittills varit tabubelagt. Då är det lättare att skjuta den ifrån sig till samhället, politikerna, gamla strukturer eller den än mer abstrakta ”könsmaktsordningen”.

Var vi än lägger skulden aktualiseras frågan om vägen vidare. I vårt vanliga rättsmedvetande följer på den fastslagna skulden någon form av straff. Fru Justitia, den gamla romerska gudinnan med det två vågarna, påminner oss om att det bör finnas en balans mellan brottet och straffet. Och när straffet är avtjänat är skulden betald. Nätets lynchmobb styrs av mer primitiva reflexer.

Så var finns utrymme för försoning och möjlighet för alla parter att gå vidare? Behovet av förlåtelse är något allmänmänskligt för att kunna lyfta bort skulden och så småningom gå vidare. I vår kultur av religiös analfabetism har de gamla mekanismerna i hög grad gått förlorade. Då blir både skulden och skuldbeläggandet något som varar livet ut och därmed livsförnekande. Krisen fortsätter både på ett individuellt och ett kollektivt plan. Det kan vi inte tillåta.

Redan nu kan man börja reflektera över en del lärdomar av mer principiell natur. Dagens kris är både allmänmänsklig, genusmässig och i hög grad samhällelig. Så hur kan en sådan hanteras? Vad kan vi lära oss?

Det verkar finnas ett generellt mönster för en kris, vare sig den är privat, kollektiv eller företagsspecifik.  Om vi känner igen symptomen är vi bättre förberedda för vad som skall komma och kan i bästa fall medvetet använda krisen till en utveckling. Den aktuella situationen verkar hittills ha följt ett välkänt mönster. Som också kan användas vid många andra kristillstånd.

Den första reaktionen när krisen är ett faktum är förnekande. ”Det är inte möjligt”. ”Det här var ett undantag”. Eller helt enkelt, det är inte sant. Fake news har vi ju alla hört talas om. Man förnekar, bortförklarar och rationaliserar. Det har vi sett många exempel på den senaste tiden. Berörda förövare tonar ner det som har hänt eller förklarar det som överdrifter, misstag eller tillfällig sinnesförvirring under alkoholens påverkan.

Allra tydligast har jag mött den psykologiska reaktionen förnekelse i samband med oväntade dödsfall eller olyckor. En gång då en 16-årig pojke hade hoppat eller ramlat, kanske blivit knuffad, under tunnelbanan, och jag själv tillsammans med en polis i uniform ringde på där hemma möttes vi av den spontana reaktionen ”Det är inte sant”. Rationellt är det knappast troligt att en präst och en polis ringer på för att skämta om en sådan sak. Ändå tog det en god stund innan mamman så småningom långsamt började inse allvaret i vårt förfärliga budskap.

Först när det som har skett långsamt sjunker in kommer nästa reaktion. Sorg, skuldbeläggande av sig själv, letandet efter anledningar. Hur kunde detta ske?

Vi har ett djupt behov av att förstå – också det obegripliga. Det rationella och djupt känslomässiga skapar en kakofoni av motstridiga röster. Den här blandningen av så olika impulser skapar oftast en ännu större förvirring.

Förklaringar, eller försök till förklaringar har dominerat debatten om mängden av sexuella övergrepp.
Biologiska, ”män är djur”, ekonomiska, ”män är ekonomiskt privilegierade och ekonomi ger makt som är avtrubbande”, kulturella i olika varianter; ”det finns en manskultur som ger männen den subjektiva rätten att bete sig”. Eller ”sexualitet handlar inte om sex, utan övergreppen handlar om behovet att demonstrera sin makt”. Och så de lite mer försonande inläggen: ”Det handlar inte om alla män, men låt oss klämma åt dem det gäller”.

Ur den här förvirringen av teorier och starka känslor växer så nästa fas fram. Syndabockstänkandet!
Nu gäller det att hitta de skyldiga, till varje pris. Den fasen i krisens utveckling är kanske den farligaste. Nu har det rationella tänkandet satts på undantag. Syndabockar, eller möjliga sådana, måste hittas. Och straffas – hårt. Fru Justitia gråter i sin himmel.

Vid andra kriser, olyckor eller plötsliga dödsfall är detta vanligt. Den gamla pappan som länge har varit sjuk och vårdas på sjukhus avlider oväntat. Han är ju på sjukhus och borde ha den bästa tänkbara vården. ”Någon har gjort fel!” Anmäl läkaren! Granska journalerna! Nattvaket kanske fikade istället för att se till far.

Sådana anmälningar är mycket vanliga. Och visst begås det fel ibland, men utredningarna visar i de flesta fallen att det som hade skett inte gick att undvika. Ingen kan anses skyldig. Shit happens! Och gamla människor brukar faktiskt dö så småningom.

Inte sällan låter man anmälningarna ligga till sig ett tag; inte av slöhet utan för att fenomenet med syndabockstänkandet är så välkänt. Och när fakta har kommit i dagen och bearbetningen av sorgen har kommit igång, tas anmälningarna oftast tillbaka. Acceptans kan vi kalla det här stadiet.

Då är vi redan inne i krisens nästa fas. Dit har vi knappast kommit när det gäller den aktuella diskussionen om övergrepp. Bearbetningen och en djupare process av en mer nyanserad förståelse kommer bara långsamt igång.

Här sker en växelverkan mellan känsla och förnuft. I takt med att chocken, sorgen, skuldkänslorna och kanske skammen sjunker in och bearbetas, kan också analysen och förståelsen för det som har skett fördjupas och nyanseras.

Den här fasen tar tid och behöver få tid. Vid ett oväntat dödsfall mellan ett halvt och två år brukar vara ett bra riktmärke. Har det gått mer än två år har processen sannolikt stannat upp, och hjälp av en professionell stödperson rekommenderas.

I det aktuella fallet med övergreppen behöver bearbetningen ske på ett individuellt plan hos både förövare och offer. Ibland kan en konfrontation vara till hjälp. Ett personligt möte, eller åtminstone ett brev där de berörda i ord formulerar sina känslor. Skuld- och skamkänslor liksom känslan av att ha blivit sviken sitter djupt också rent kroppsligt, för många i magen. Sömnlöshet och skov av depressioner är inte ovanliga. Åtminstone nedstämdhet och förlorad energi och livsglädje.
När man så sätter ord på känslorna kommer de ut och blir mer konkreta. Känslan objektiveras kan man säga, och kan därefter hanteras också mer intellektuellt. 

Jag kan bara rekommendera att både de som känner med sig att ha utsatt någon för oönskad uppvaktning, verbal kränkning eller rent brottsliga övergrepp använder tillfället till att höra av sig till den eller de berörda. Men också att den som känner sig fången i det som har hänt gör detsamma.
Dagens häftiga debatt har sannolikt rört upp en hel del undanstoppade minnen som nu virvlar upp till ytan. Istället för att tränga ner dessa energislukare igen, kan detta vara ett tillfälle att faktiskt slutföra en bearbetning.

Så småningom, ibland också helt plötsligt, kommer vändpunkten. Man vaknar på morgonen och känner sig kanske för första gången på väldigt länge glad. Visst kan man falla tillbaka igen några gånger, men här börjar något helt nytt som det gäller att ta vara på. Bitarna har fallit på plats, de gamla känslorna av skuld, skam och oresonlig ilska börjar ge med sig och lämna plats för framtiden. Man behöver inte längre älta det som varit.

Nu börjar den långa och livgivande vägen vidare. Nyorientering kallar till exempel psykiatern Johan Cullberg det här stadiet. Minnena av det som har skett finns förstås kvar, men har förvandlats till insikter. Tar man vara på detta, istället för att ramla tillbaka, kan en remarkabel utveckling ske.
Energi, kreativitet, nya perspektiv och en starkare självkänsla. Tydligast på det individuella planet, men också i ett samhälle eller företag som har gått igenom krisen alla stadier.

Vi har en bit kvar att gå. Men insikten om krisens psykologi och nödvändigheten att faktiskt låta sig gå igenom alla dess faser kan vara en hjälp att inte fastna på vägen.

Samma krislogik går att tillämpa på en lång rad andra områden. Olyckor, mobbning, korruption, allvarliga konflikter eller annalkande katastrofer delar alla krisförloppets kännetecken. Ibland går förloppet snabbt, ibland måste det ges tid att verka.

Men för företag och organisationer finns det en annan faktor att ta hänsyn till.  Man har helt enkelt inte råd att vänta för länge medan företaget blöder. Ingenting slukar energi och arbetsglädje som ett pågående krisförlopp. Det finns hjälp att få. Men tveka inte att söka hjälp i tid. 

Både som individer och företag kan vi lära oss något av det som sker just nu. Vi förnekar, blir chockade och ledsna, aggressiva och letar syndabockar.  Vi blandar starka känslor med försök till rationell analys tills vi så småningom når en vändpunkt. Men sedan kommer nyorienteringen och jag är övertygad om att också dagens kris kommer att vändas till både mänsklig och samhällelig utveckling. 

Lennart Koskinen
Etikdoktor, seniorbiskop